OneLife✌

Häromdagen satt jag på bussen. 
Utanför fönster såg jag en medelålders man som sakta men säkert kämpade sig över övergångsstället med en käpp. Från vad jag såg antog jag att han hade någon sorts skada i benet. 
På andra sidan honom stod bilarna och tutade, med otåliga förare som bara väntade på att få trampa på gasen och köra i väg. Men mannen tog det lugnt och såg till att ta sig över. När han tagit sig över lutade han sig mot en stolpe som för att vila och samla nya krafter. 

När jag såg honom sakta kämpa sig över vägen kände jag att det sådana personer som han som gör att jag är stolt över att vara människa. 
Samhället säger till honom att han inte kan. Han kan inte leva som en vanlig, frisk människa. Han kan inte gå på stan och handla och han kan inte ta sig från ett ställe till ett annat själv. 
Ändå reser han sig upp och går. Han ställer sig på benen och ta ett steg i taget. Visar att jag kan visst och skrattar samhället rakt upp i ansiktet. Han trotsar naturens lagar om att bara den starkaste och friskaste överlever. Han bevisar att jag kan, bara jag vill. Det värmer mitt hjärta, att det finns dem som fortsätter kämpa trots att oddsen är emot dem. Ibland önskar jag att jag att jag också på något sätt kunde stanna upp, skratta samhället i ansiktet och säga "jag kan visst!" Bevisa att det finns hopp. 
Men istället överlämnar jag det till de riktiga kämparna, de riktiga hjältarna. Jag står bakom och fångar dem om de någon gång skulle trilla. Men det tvivlar jag på.

Vem är jag? Vart ska jag ta vägen?

Alla runtomkring mig vet var de är påväg. Vad de ska göra med sina liv.
Jag har ingen aning. Jag bara går runt i cirklar och hoppas på att någon ska dra mig i armen och visa rätt väg.
Jag vill också ha ett mål, jag vill också ha något att kämpa mot. 

Men o andra sida. Jag är snart 17 år. Hur kan någon förvänta sig att jag ska veta vad jag vill göra med mitt liv. Jag har inte ens börjat leva. Jag vet inte vilka möjligheter det finns. Jag vet inte vad jag har att välja mellan. 
Jag är snart 17 år. 11 av de 17 åren har jag gått i skolan. Jag har knappt varit utanför Sveriges gränser och definitivt aldrig utanför Europas gränser. Hur ska jag då kunna vara medveten om vad det finns bortom horisonten. Hur ska jag kunna veta vad jag vill ägna hela min existens åt att syssla med. 
När vi är 15 år förväntar de sig att vi ska veta vad vi vill jobba med, vilket gymnasieprogram vi vill gå. 
När vi är 20 år vill de att vi ska vara säkra på vad vi ska jobba med, vilken högskola/universitet vi vill gå på. 
När vi är 30 år förväntar de sig att vi ska ha familj och tillräckligt med pengar för att köpa ett hus.
Hela vårt liv är redan planerat. 
Men när jag var 15 visste jag inte vad jag vill ägna större delen av mitt liv med. Jag vet fortfarande inte. Kommer antagligen inte veta det förrän jag är 25... 
"men det är lugnt, det är bara att läsa om.." 
Jo, för att när jag har spenderat 14 år av mitt liv med att gå  i skolan vill jag gå ytterligare 4 år. För det är ju såååå roligt. Jag vill leva mitt liv. Skapa minnen, träffa människor, få erfarenheter ingen kan ge mig i skolbänken.

Med detta vill jag ha sagt; sluta pressa oss så mycket. Vi har inte levt våra liv. Hur ska vi kunna veta vad vi vill göra dagarna i ända. Låt oss leva och ni kommer att få ert svar.

Det finns två versioner av mig.
Den jag tror att jag är och den alla andra ser mig som. 
Vem är egentligen jag? 

Är jag den jag vill vara, som jag tror att jag är? Det är den personen jag berättar om när någon frågar vem jag är. Det är den personen jag ser i spegeln varje morgon. Det är henne jag vill vara.

Men alla andra då, de ser mig på ett annat sätt. Är det jag? Det är en person jag aldrig träffat. Jag vet inte om att hon finns. Men om alla andra i hela världen ser mig så, borde inte det då vara jag? 

Jag behandlar andra människor utifrån den jag tror att jag är, men jag bli behandlar för den personen alla ser. Ska det vara så? Vad hände med "behandla andra som du själv vill bli behandlad". Jag behandlar en människa på ett visst sätt och agerar runt en människa på ett visst sätt beroende på hur jag uppfattar henom. Är det rätt? Då skulle jag ju bli behandlad likadant tillbaka och inte beroende på vem jag är. Om en person slår mig, ska jag slå tillbaka? Då behandlar jag henom utefter hur jag blir behandlad och inte vem jag/hen är. 

Är jag jag eller är jag du?

Det var en gång någon som sa till mig att livet är vad du gör det till. 
Men hur kan jag själv bestämma vart jag ska gå? Det är inte jag som bestämmer vad som ska hända, vem jag ska träffa, vart jag bör gå. Så hur kan jag då själv göra mitt liv.

Jag tror på ödet. Jag tror att alla har en väg vi ska gå, vissa saker är menade att hända. Vad vi gör mellan dessa stora milstolparna är upp till oss. Så jag får inte ihop det, hur kan jag göra mitt liv?

Och även om jag inte trodda på ödet, hur kan det stämma? 
Skulle jag välja att vara ensam, ledsen och övergiven?
Skulle Lindsay Lohan välja att åka in och ut från rehab? Eller att från första början bli beroende? 
Hur kan man vända den situationen till något positivt?

Jag beter mig på ett visst sätt, jag har en bild av mig själv och hoppas att andra ser mig likadant.
Men om det inte gör det, är det då en vinst eller en förlust?
För jag kan välja vem mina vänner är, jag kan välja vem jag vill dela mitt liv med. De som verkligen ser mig för den jag är. Accepterar mig för den jag vill vara. Anpassar sig till den jag tror att jag är.  
Men de som då inte ser mig så, är de verkligen värda att lägga ner tid på? Livet är ju trots allt kort, och vad vi gör det till. Borde vi inte då göra det bästa av det och hålla våra kära närmast och de andra långt borta. 
För livet borde ju trots allt vara bäst, när vi är som lyckligast. Eller?